“Institutionerna” har vidtagit nya åtgärder för att sänka den grekiska ekonomin som en reaktion på regeringens beslut att utlysa en folkomröstning den 5 juli om räddningspaketets villkor. Förhandlingarna gällde aldrig ekonomin utan regimändringen – och att eliminera eventuell politisk smitta i andra delar av Europa.
Ett spöke hemsöker Europa – spöket som är ett demokratiskt alternativ till åtstramningspolitiken. Syriza-regeringen i Grekland förkroppsligar detta alternativ och det är därför som EU-kommissionen och Europeiska centralbanken (ECB) har slutit sig samman med Internationella Valutafonden (IMF) för att besvärja den utmaning den utgör. Med få undantag har politiska partier från alla läger i det tysta eller aktivt stött anti-Syriza-koalitionen.
Sedan valsegern i januari har Syriza förgäves försökt förhandla fram lättnad från den förödande åtstramningspolitik som påtvingats tidigare regeringar, ett program som har lett till ekonomisk och social förstörelse i en omfattning som normalt kopplas bara till krigstider. Det har skjutit återhämtningen in i en avlägsen framtid och har lett till en ökning av skuldbördan.
Regeringen har, trots sina vallöften att sätta stopp för åtstramningspolitiken, letat överallt i landet efter alla tillgängliga pengar, har skurit ner utgifterna för att uppnå ett budgetöverskott och har gjort sina betalningar till fordringsägarna. Kommissionen, ECB och IMF (som nu går underbenämningen “institutionerna” snarare än trojkan) gjorde klart från dag ett att skuldnedsättning, som är den enda realistiska lösningen på den varaktiga krisen, inte fanns med i bilden. Samtidigt som regeringen tålmodigt försökte förhandla och till och med gick med på att fortsätta med det förödande räddningspaketet på villkor som skulle ha sugit ytterligare miljarder med euro ur ekonomin, möttes deras förslag med avslag, förakt och förolämpningar.
“Institutionerna” vägrar cyniskt nog helt att påta sig ansvaret för den sannolikt omfattande ekonomiska kollapsen. Begränsade regeringsåtgärder för att säkerställa grundläggande näring till fortsatt tillgång till el åt de mest utsatta befolkningsgrupperna kallades kritiskt för oacceptabel “unilateralism”. För EU-kommissionens ordförande, Jean-Claude Juncker, vars tidigare främsta “bedrift” var att han stärkt Luxemburgs position som skatteparadis för multinationella företag, var inget grekiskt skatteförslag bakåtsträvande nog.
Regeringens förslag att upprätthålla ett grundsystem för kollektivförhandlingar och socialt skydd fördömdes vid upprepade tillfällen. ECB iscensatte kapitalflykten och en anstormning av bankerna genom att begränsa de grekiska bankernas tillgång till lån samtidigt som man portionerade ut precis tillräckligt med akuta likvida medel för att upprätthålla ständigt tryck.
Nu har “institutionerna” vidtagit nya åtgärder för att sänka den grekiska ekonomin som svar på regeringens beslut att utlysa en folkomröstning den 5 juli om räddningspaketets villkor. Syftet är att stärka bankernas och s k teknokraters (som i själva verket är ytterst politiska) styre och påminna Greklands medborgare om att de aldrig får tro att de eventuellt kan ifrågasätta finansvärldens makt.
Den enkla sanningen är att den sociala grymhet som kallas åtstramning aldrig skulle kunna ge det resultat som den skenbart var avsedd att tillhandahålla.
Förhandlingarna har aldrig gällt ekonomin utan ett regimskifte – och att eliminera eventuell politisk “smitta” på andra håll i Europa.
År 1953 beslutade fordringsägarna på konferensen i London att avskriva hälften av Tyskland stora förkrigsskuld och knöt utbetalningen av resten till Tysklands förmåga att betala genom att uppnå ett handelsöverskott. Inget överskott, inga utbetalningar.
Londonavtalet var politiskt: det var avsett att stärka Tysklands ställning i det kalla kriget. Beslutet att undergräva en vänsterregering i Grekland är också lika politiskt. Påståendet, som upprepats i det oändliga under de senaste sex månadernas förhandlingar, att Europa kan klara av en situation där Grekland inte uppfyller sina betalningsskyldigheter och lämnar euron, kan vändas upp och ned. Europa kan smälta en omfattande avskrivning av den grekiska skulden – det skulle i själva verket vara bra för alla – men “institutionerna” är fast beslutna att ge en politisk läxa och det inte bara till Grekland.
Under hela förhandlingarna har regeringen tålmodigt försvarat sina ståndpunkter, ibland även vältaligt. Dess förslag till begränsade åtgärder för att försvara löntagarna, pensionärerna och de fattiga från de förödande följder en omfattande lågkonjunktur skulle få skulle ha framstått som en mycket moderat version av Keynes lära för trettio år sedan. Att de nu kritiseras och betraktas som ett hot mot ordningen i Europa säger oss en hel del om denna ordning och om den underläggande krisen i europeiskt och global politik. Syrizas valseger har visat en bred vänsterrörelses potentiella makt, när den är beredd att ifråga status quo. Solidaritet är av avgörande betydelse, idag mer än någonsin, för att Syriza skall kunna fortsätta sin kamp. De fackliga organisationerna borde bygga upp denna solidaritet.
.
Internationella Unionen för Livsmedels-, njutningsmedels- och lantarbetareförbund samt förbund inom hotell- och restaurangbranschen (IUL) är en internationell facklig organisation som representerar anställda inom jordbruk och plantager; förädling och tillverkning av livsmedel och dryckesvaror; hotell, restaurang och catering; alla stadier av tobakstillverkning. IUL består av 403 förbund i 126 länder och har sammanlagt ca 2,6 miljoner medlemmar.
Hur man kan kontakta IUL:
E-post: iuf@iuf.org
Post: Rampe du Pont-Rouge, 8, CH-1213, Petit-Lancy (Switzerland)
Telefon: + 41 22 793 22 33+ 41 22 793 22 33
Fax: + 41 22 793 22 38