Deltagare, Kamrater:
Mitt ämne idag är globalisering. Jag hoppas inleda en diskussion inte bara om vad globalisering representerar i sin nuvarande form och det sätt på vilket den utmanar arbetarrörelsen utan även, och kanske viktigare, om vad vi kan göra åt det.
Globalisering innebär olika saker för olika människor, och ordet används för att beskriva olika realiteter. Därför kanske det är lika bra att börja med att klargöra det begrepp som ligger bakom denna diskussion.Vad är globalisering?
Jag skulle säga att globalisering, först och främst, är den process genom vilken en enda integrerad världsekonomi tar form, en process som drivs av relativt färska men mycket betydande tekniska framsteg, till största delen i kommunikationer och transport. I den meningen är globaliseringen omöjlig att stoppa, mycket lik den industriella revolutionen på 1800-talet. I det sammanhanget är diskussionen om huruvida man är ”för” eller ”mot” globalisering lika meningslös som samma diskussion var på 1800-talet om att vara ”för” eller ”mot” den industriella revolutionen.
En helt annan fråga är den om att förstå vem som kontrollerar denna process, vem som drar nytta och vem som förlorar. Det är en politisk fråga, en fråga om social och politisk makt, samma fråga som på ångmaskinens tid. Det är en fråga som bestäms av styrkeförhållandet mellan sociala aktörer som konfronterar varandra globalt, i grunden kapital och arbete, ett styrkeförhållande som ständigt förändras.
Kampen står mellan den nuvarande formen av globalisering, kontrollerad av kapitalet i dess intressen, och en form av globalisering som är kontrollerad politiskt av majoriteten av världens folk och därför till nytta för majoriteten av världens folk. Det handlar inte om att ”motsätta” sig globalisering utan att tillägna sig globalisering. Det är vad arbetarrörelsens globala kamp handlar om.
Den nuvarande formen av globalisering, dominerad av transnationellt kapital, har utmanat arbetarrörelsen i huvudsak på tre sätt:
För det första genom de transnationella företagens (TNFs) enormt ökade makt. TNF är på samma gång den nya teknikens spjutspetsar och de som gynnas mest. De stora företagen har en omsättning större än medelstora länders ekonomi; de är inflytelserika och ibland dominerande i de flesta länders nationella politik och de kontrollerar de internationella finansinstitutioner och mekanismer för ekonomiskt samarbete genom ombud, tack vare sitt inflytande på regeringar.
Kapitalet har också kommit att bli starkt rörligt, med enorma summor som varje dag cirkulerar genom Internet världen runt, helt utanför några nationella eller internationella statliga institutioners kontroll.
För det andra, och detta är en närbesläktad utveckling, har arbetarrörelsen utmanats av statens minskade roll när det gäller att administrera och medla i den sociala kompromiss som förhandlades fram under perioden efter andra världskriget när arbetarrörelsen var relativt mäktig, en social kompromiss som transnationellt kapital inte längre behöver eftersom det nu opererar på global nivå, där det kan undvika de politiska begränsningar som läggs på det på nationell nivå.
Privatiseringen av offentliga företag, nedmonteringen av den grundläggande service som staten tillhandahåller, såsom utbildning, hälsovård, vattenförsörjning, kollektivtrafik, post och kommunikationstjänster, är del av detta angrepp på staten och genom staten på sociala normer som återspeglar viss omsorg om en rättvis fördelning av nationalprodukten och allmänhetens intresse.
Genom sitt globala arbetssätt och genom sitt inflytande på internationella handelsavtal, såsom de som förhandlas fram i Världshandelsorganisationen (WTO), vilka ersätter nationella lagar och politiska riktlinjer, så kringgår transnationellt kapital också nationella institutioner för demokratisk kontroll, såsom parlament, politiska partier och även fackliga centralorganisationer. Intentionen är helt klart att slå tillbaka vinningar som uppnåtts av arbetarrörelsen under hundra års kamp.
Frihandelsavtal
Låt oss för ett ögonblick se på WTO, som har blivit ett världsomfattande fokus för opposition av fackföreningar och andra eftersom den ses som det medel genom vilket världshandeln beordras i det transnationella kapitalets egenintresse. Men det räcker inte som en motståndsstrategi att peka ut vad som saknas i WTO. Det säger oss inte mycket om vad det är vi kämpar mot.
De fackförbund, frivilligorganisationer och sociala koalitioner som vill reformera WTO använder taktiker med lobbyverksamhet och alternativa policyinsatser. Taktiken att inkludera sådana saker vi anser saknas på WTOs dagordning, såsom socialklausuler, klausuler om miljöskydd osv är baserad på vissa grundläggande antaganden om vad WTO är och vad organisationen gör.
De är inte bara en institution eller avtal, utan en regim. I grunden är en regim en uppgörelse om politisk makt. I detta fall hänvisar frihandels- och investeringssystem till en uppgörelse om politisk makt mellan länder samt mellan företag och regeringar.
Detta regim måste vi ifrågasätta. Genom att acceptera de grundläggande förutsättningarna för nykonservativ globalisering och fokusera på retorik om fattigdom, demokrati och social assimilering, så hjälper vi WTO ur sin legitimitetskris. Detta inträffar vid en tidpunkt när det vi i själva verket borde göra är rakt motsatsen: att fördjupa krisen. Om vi inte göra det så riskerar vi att skapa villkor som skulle göra rörelserna mot WTO mindre farliga för den politiska och ekonomiska eliten. Vi kan bara vara effektiva om vi fortsätter att göra det som gör oss farliga – och att göra det bättre. Det är genom att vara det ocivila samhället som vi finner att vi kan utmana WTO och det som verkligen ligger bakom.
Det befintliga Nordamerikanska frihandelsavtalet (NAFTA) och det föreslagna Frihandelsområdet för de amerikanska kontinenterna (FTAA) är illustrationer och en förhandsvisning av vad som avses. De föreslagna FTAA-riktlinjerna om investering, som ska träda i kraft 2005, följer nära det befintliga kapitlet 11 i NAFTA-fördraget. Kapitel 11 uttrycker i koncentrerad form det globala kapitalets strävan att frigöra sig från alla restriktioner beträffande villkoren för investeringar över nationsgränserna. Det anger en rad ”rättigheter” och skydd för investerare som når sin kulmen i företags rätt att direkt ifrågasätta ett undertecknarlands lagar, regler och praxis om dessa begränsa investerarens möjlighet att få ut maximal vinst.
Enligt kapitel 11 är det olagligt att införa investeringsvillkor för lokala komponenter, tekniköverföring eller hemtagning av vinst. Rättsprocesser mellan investerare och stat kan inledas av företag som kräver kompensation för potentiella framtida inkomstbortfall (i sådana fall bedöms företaget vara offer för en handling “likvärdig med expropriering”). Tvisterna avgörs i slutna domstolsförhandlingar som leds av ”skiljedomsexperter”. Det behöver knappast sägas att fördraget inte innehåller någon motsvarande rättighet för stater att vidta åtgärder mot företag för aktuella eller framtida sociala, ekonomiska eller miljömässiga skador.
Innebörden i kapitel 11 blev klar när en NAFTA-domstol i fjol ålade mexikanska staten att betala 16,7 miljoner USD till det amerikanska avfallshanteringsföretaget Metalclad. Företaget hade hävdat att San Luis Potosis delstatsregerings vägran att godkänna återöppnandet av en av företagets soptippar var en handling “likvärdig med expropriering”. Tippen hade stängts när en lokal medborgargrupp lade fram bevis för att anläggningen utgjorde ett hot mot den lokala vattenförsörjningen.
I liknande processer har stater frivilligt kapitulerat innan fallen ens gått till domstol. Amerikanska Ethyl Corporation tvingade 1997 kanadensiska staten att upphäva sitt förbud mot nervgiftet MMT, en bensintillsats som företaget tillverkar.
I den största kapitel 11-processen hittills stämmer det kanadensiska företaget Methanex amerikanska staten på 970 miljoner USD med anledning av delstaten Kaliforniens regler om utfasning av en giftig bränsletillsats som tillverkas av Methanex.
Enligt NAFTAs investeringsbestämmelser gäller investerarnas ”rättigheter” på samma sätt för vad som brukade vara den offentliga sektorn. United Parcel Service stämmer kanadensiska staten för att den favoriserat den egna statliga posten. I enlighet med FTAA är det inte otänkbart att ett ”utbildningsföretag” en dag skulle kunna processa mot stater som ”favoriserar” skolor i det allmännas regi.
FTAA, som inbegriper alla länder i Karibien, Central- och Sydamerika med undantag för Kuba, skulle sprida NAFTAs destruktiva arbete till halva jordklotet med en befolkning på 800 miljoner. Avtalen skulle binda undertecknarländerna till en investeringsregim som saknar motstycke vad gäller storlek och omfattning. Förslagen som gäller tjänster gör rent hus med eventuella hinder för en utförsäljning av offentliga sektorn. De föreslagna reglerna för intellektuell äganderätt skulle förstärka företagens patentmonopol och uppmuntra till patent på livsformer.
Vad NAFTA har gjort, FTAA skulle göra och WTO planerar, är att radikalt begränsa vårt handlingsutrymme när det gäller att försvara vår levnadsstandard, våra arbetsvillkor, vår miljö och våra rättigheter som arbetstagare och medborgare genom att frånta regeringar sin förmåga att agera med lagar och regler i allmänhetens intresse. Inga “sidoavtal” och ingen “socialklausul” skulle effektivt kunna minska inverkan av sådana här generella regler för företags rättigheter.
Frihandels- och investeringsregimer etablerar också uppgörelser om politisk makt mellan företag och stater. Man har redan väl förstått att frihandelsagendan handlar om att öka makten och friheten för företag, särskilt transnationella företag. Percy Barnevik, ordförande för ABB Industrial Group, definierade globalisering på följande sätt:
“Jag skulle definiera globalisering som frihet för min företagsgrupp att investera var vi vill, när vi vill, att producera vad vi vill, att köpa och sälja var vi vill, och att tåla minsta möjliga restriktioner från arbetslagstiftning och sociala konventioner”.
Att bli av med dessa restriktioner har inneburit att omdefiniera inhemska regler på sätt som skyddar transnationella företags intressen medan man lägger nya restriktioner på staters förmåga att reglera dem. Till exempel ägde mellan 1991 och 1999 1.035 lagändringar om utländska investeringar rum i världen. Av dessa förändringar ökade 94 procent friheten för utländska investeringar och minskade den statliga regleringen (FNs rapport om investeringar i världen 2000). Effekten av sådana förändringar är att begränsa framtida möjliga aktioner från regeringar och isolera dem från arbetarrörelsers och samhällsrörelsers påtryckningar.
Som vi såg i angrepp av Ethyl Corp mot kandensiska staten under NAFTA’s reglar och i NAFTAs beslut nyligen till förmån för Metalclad Corp mot den mexikanska staten, så är det inte bara ett angrepp på miljölagstiftningen. Det är ett angrepp på den ursprungliga lokala kampen som ledde till denna lagstiftning i första hand. I denna mening innebär försämrad social- och miljölagstiftning enligt frihandel att man slår tillbaka tidigare segrar för arbetarrörelsen och samhällsrörelser.
Vad angrepp under NAFTA-reglar också visade var att federala regeringar ofta är villiga att förlora dessa fall så att de disciplinerar provinsiella, statliga eller kommunala styrande organ som har antagit progressiv social- och miljöpolicy. Där federala regeringar inte har den juridiska eller politiska makten att upphäva sådan lagstiftning, så kan de tillåta extern intervention av NAFTA och WTO att agera å deras vägnar.
WTO anklagas ofta för hemlighetsmakeri och brist på demokrati. Detta leder lätt till förslag om större insyn och öppenhet. Ändå ignorerar ett sådant kritik det faktum att vi behöver ha förmågan att göra något åt det vi ser, annars kommer vi bara att vara åskådare i en öppen process. Det är inte bara avsaknaden av demokrati i WTO och NAFTA som är problemet, utan den direkt fientliga inställningen till demokrati. Att aggressivt skära ned vår förmåga att tvinga fram demokratiska prioriteringar på kapital är inte en idé i efterhand – det ligger i själva hjärtat av nykonservativa globaliseringsprojektet. Det påminner oss också om att hela WTO-processen vilar på hot och tvång. Det är hotet om handelssanktioner som driver det, inte mänskliga behov eller sunt förnuft.
Den fortsatta spridningen av internationella och lokala protester mot globalisering under de senaste månaderna har fördjupat WTOs legitimitetskris – en kris som var helt uppenbar i Seattle i november 1999. Detta är inte bara en extern kris. Det finns allvarliga motsättningar mellan regeringarna i utvecklings- och industriländer om WTOs regler, tidsgränser och förfarandesätt, vilket har stoppat åtskilliga förhandlingar. Trots detta försöker nyckelregeringar (särskilt USAs, EUs, japanska och kanadensiska regeringarna) att utöka WTO-avtalens omfattning och stärka dess befogenheter.
För att effektivt ifrågasätta detta får vi inte hjälpa WTO ut ur sin legitimitetskris genom att kräva att organisationen reformeras. Istället behöver vi fördjupa krisen och skapa de politiska villkor som behövs för att avskaffa WTO och de frihandels- och investeringsregimer som ligger bakom organisationen.
Att fördjupa legitimitetskrisen i WTO, NAFTA och andra frihandels- och investeringsregimer kräver löpande mobiliseringar och protester. Vi bör emellertid inte glömma att de officiella handelssamtalen som vi protesterar mot i huvudsak är symboliska. Oavsett om man stänga ett WTO-möte eller inte, träffas teknokrater på ett dussin andra platser både före och efter det officiella mötet. I kombination med (inte istället för) dessa massprotester, bör vi organisera uthållig, utbredd folkbildningsverksamhet – en verksamhet som sträcker sig bakom symboliska evenemang med officiella möten och blir evenemang i sig. World Social Forum i Porto Alegre, som sammanträdde första gången förra året och som ska sammankallas igen i januari och februari nästa år, är ett sådant evenemang.
Denna folkbildning bör inte bara öka den kritiska medvetenheten om WTO-regimens inverkan på arbetande människor, utan den måste även utforska nödvändigheten av demokratiska kontroller över kapital och de sätt som detta kan uppnås på. Oavsett om det är en Tobinskatt på spekulativa valutatransaktioner, nationalisering av banker eller erfarenheten i Brasilien med folklig delaktighet i planering av budgeten, så är en större folklig medvetenhet om den absoluta nödvändigheten av sådana åtgärder ett viktigt steg mot att avskaffa WTO, NAFTA, IMF, osv. För att uppnå detta bör folkbildningsverksamheten stimulera en kreativ känsla av att det är bråttom med kollektivt handlande och kollektiva lösningar, innebärande en känsla av brådska som inte ger upphov till rädsla och osäkerhet, utan får människor att tänka sig demokratiska alternativ och kämpa för att de omedelbart genomförs. Genom detta kan vi fördjupa WTOs legitimitetskris under det att vi skapar legitimitet för våra egna lösningar.
Vi bör vara klara över att en värld utan WTO och NAFTA inte skulle vara en värld utan regler om internationell handel. Regler existerar redan på lokal och nationell nivå i de flesta länder, som tillhandahåller välbehövligt samhälls- och miljöskydd samt reglerar handeln med varor och tjänster på sätt som är mindre skadliga (och ibland till och med välgörande) för arbetande människor.
Också på den internationella nivån har vi redan en lång rad regler: fördrag och konventioner om mänskliga rättigheter, arbetstagar- och fackliga rättigheter, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter samt regler som begränsar skadliga former av internationell handel såsom giftigt avfall och militära vapen. Dessa internationella regler var resultatet av en lång historia med folk som kämpade världen över, och det är nödvändigt nu mer än någonsin tidigare att åter hävda dessa konventioners och principers prioritet. Vi bör inte göra det genom att inkludera dem i WTO eller NAFTA så att våra principer och rättigheter absorberas, förvanskas och kommersialiseras i frihandels- och investeringsregimer, utan genom att åter hävda vikten av grundläggande rättigheter och friheter utöver handel och investering och åter vinna terräng mot det nykonservativa globaliseringsprojektet.
Vad som nu behövs är att dessa regler stärks och utökas till att leda handel mer effektivt i arbetande människors intresse på båda sidor om en handelsförbindelse. Men detta är inte bara en fråga om att ersätta fri handel med rättvis handel. Att ha rättvis handel är inte till någon nytta om ett land har tvingats under de senaste hundra åren att odla och exportera kaffe, socker eller bananer eller om människor svälter och exporterar ris samtidigt. Vad detta antyder är att vi behöver ett grundläggande nytt tankesätt om varför vi bedriver handel, vad vi handlar med och behovet av lokala alternativ.
För länderna i syd kan sådana alternativ inte ens övervägas så länge de tyngs av internationell skuld. Pressen att återbetala skulder är en drivande kraft bakom export, spärra dessa länder in i WTOs frihandels- och investeringsregim samt Världsbankens och IMFs politiska riktlinjer för strukturanpassning. Den totala och omedelbara avskrivningen av tredje världens skuld och ökad, villkorslös internationell social bistånd är nödvändigt innan något system med rättvis handel kan bli verkligt effektivt.
För att bryta vårt växande beroende av transnationellt kapital är det nödvändigt att överge dessa frihandels- och investeringsregimer som låser in staten i de transnationella företagens globala intresse och bort från folkligt tryck underifrån. Det innebär emellertid också att pressen underifrån måste omformas till något mer strukturerat eller systematiskt så att staten (på alla nivåer) inte bara ’pressas’ av skiftet i folkopinion mot globalisering, utan kontrolleras av den. Med andra ord så behöver vi inte bara en stat som reagerar på opinionen, vi behöver en demokratisk stat.
Helt klart är det ett tung projekt. Men vilken alternativ har vi? Avskaffandet av frihandels- och investeringsregimer som WTO, att underordna transnationella företag demokratisk kontroll och att omvända globaliseringsprojektet kräver demokratisering av staten på nationell och regional nivå. Att återinföra och utöka staters rättigheter över kapital, särskilt rätten att reglera transnationella företags verksamhet, är bara ett första steg. Detta skulle medföra åtgärder som ökad bolagsskatt, restriktioner för kapitalutflöde och striktare ekologiskt skydd, samt omsvängning av de två senaste årtiondena med privatisering.
Den kombinerade effekten av demokratisering och lokalisering är en omordning av inhemska arrangemang för politisk makt på sätt som i grunden motsäger – och därför försvagar – de globala arrangemangen med politisk makt enligt frihandels- och investeringssystem. Detta i sin tur skapar de politiska förutsättningar i vilka ett effektivt, folkligt motprojekt kan lanseras för att omkullkasta privatiseringsprojektet. Bara genom ett sådant projekt skulle vi sedan vara tillräckligt farliga för att kapitalisternas värsta farhågor skulle besannas.
Den globala arbetsmarknaden
Den nykonservativa globaliseringens tredje utmaning för arbetarrörelsen är framväxten av den globala arbetsmarknaden där, på grund av kapitalets rörlighet och de elektroniska kommunikationerna, arbetstagare i alla länder konkurrerar med varandra, eftersom regeringar bjuder under varandra för att hålla kvar eller dra till sig utländska investeringar. Detta har satt en nedåtgående spiral i rörelse med ständigt försämrade löner, villkor och social service med nästan slavliknande villkor i botten.
I det sammanhanget är det viktigt att förstå förtryckets ekonomiska roll. De största poolerna med reservarbetskraft återfinns i länder som är polisstater, såsom Kina, vilka drar till sig 25 procent av alla utländska investeringar i världen och som pressar på villkor på botten av skalan.
För att lägga ett golv under den nedåtgående spiralen, så måste de länder där oberoende och demokratisk fackföreningsrörelse (och i vissa fall, alla former av facklig verksamhet) är förbjuden, bli mål för organisering, och detta har omedelbara politiska innebörd. Där handlar kampen om att förändra eller avsätta dessa regimer. Även om denna kamp kanske håller på att vinnas i Indonesien, så kvarstår förtryck av facket i Kina, Burma, Vietnam och Kuba, men även i Syrien, Irak, Libyen, Saudiarabien, Gulf-monarkierna, Iran – för att bara nämna de största länder som berörs.
Detta kräver en internationell strategi med kamp för mänskliga och demokratiska rättigheter i världsskala, utan dubbelmoral och utan politisk sentimentalism, även om taktiken naturligtvis kan variera. Överallt där denna kamp hindras av kopplingar till nationella affärsintressen eller statliga prioriteringar, måste denna medbrottslighet visas upp och bekämpas.
För arbetarrörelsen är mänskliga rättigheter inte en akademisk fråga eller en fråga om kulturell preferens. Det är en fråga av grundläggande klassintresse, eftersom det bara är där mänskliga och demokratiska rättigheter är garanterade som arbetstagarna är fria att organisera sig för att försvara sina intressen inbegripande sina politiska intressen. Av detta skäl måste arbetarrörelsen tillbakavisa alla argument om kulturell relativism där dessa angriper mänskliga rättigheters universella giltighet. De måste utpekas som den korrupta elitens försök att försvara deras välstånd och deras makt genom att missbruka deras länders kulturella arv. En allians med de representativa organisationerna för mänskliga rättigheter (Amnesty International, Human Rights Watch, International League for Human Rights) borde vara en del i en sådan strategi.
Fackliga svarsreaktioner
Dessa är utmaningarna. Vad har varit fackföreningsrörelsens svarsreaktion? Initialt har den varit svag och förvirrad. Globaliseringen har ertappat rörelsen oförberedd.
Det håller nu på att förändras. Arbetarrörelsen börjar svara på tre nivåer: den fackliga agendan, organiseringsagendan och den politiska agendan.
Den fackliga agendan
Den främsta uppgiften på den fackliga agendan är naturligtvis att organisera de transnationella företagen, vilket innebär att organisera var och en av deras anläggningar och länka samman dem inom en internationell organisation för att skapa en facklig motvikt med facklig kontroll inom själva företaget.
I detta avseende har några fackliga internationaler haft en banbrytande roll: till exempel ITF i sjöfarten, eller IUL genom sina avtal med transnationella företag inom livsmedels-, plantage- och hotellnäringen, ICEM i petroleumindustrin, IBTU i trä- och byggnadsbranchen, UNI i detaljhandeln. Mönstret sprider sig.
Dessa är avtal om principer, såsom erkännande av fackliga rättigheter inom ett givet företags hela arbetsområde, men vissa avtal inbegriper även andra frågor, som program för att främja jämställdhet mellan män och kvinnor, yrkesutbildning, bästa praxis vad gäller information på företagsnivå samt arbetsmiljö.
Det är inte orealistiskt att förvänta sig att det växer fram ett nytt system med globala partsrelationer baserade på avtal mellan internationella fackliga organisationer och transnationella företag.
IFWEA – ABF-organisationernas internationella federation – ger sitt eget bidrag till internationell organisering genom sitt Internationella studiecirkelprogram. Internationella studiecirklar är lokala studiecirklar i olika länder som diskuterar samma fråga samtidigt. De är sammankopplade genom Internet och skickar resultatet av sin diskussion till varandra, så att var och en kan svara. Sådana studiecirklar skulle lätt kunna vara lokala fackföreningar i olika dotterbolag inom samma transnationella företag och vad de skulle kunna diskutera är företaget. I slutet av programmet skulle man ha ett nätverk av lokala fackföreningar som känner varandra, som vet hur man kommunicerar med varandra, som vet något om de andra dotterbolag, med andra ord ett virtuellt företagsråd. Detta ersätter inte möten, men det hjälper till att förbereda möten, det håller farten uppe mellan mötena, det underlättar uppföljning och det underlättar förvisso gemensamt handlande.
Detta är ett av de sätt på vilka vi kan använda ny teknik för att globalisera oss själva. Samma kommunikationsteknik, som har gjort det möjligt för kapitalet att globalisera, har gett oss möjlighet att skapa vad som skulle kunna bli den mest effektiva fackliga internationalen i historien, så länge vi har den politiska viljan och beslutsamheten att göra det.
Organiseringsagendan
Organiseringsagendan innebär helt enkelt att vi måste organisera världens arbetstagare i fackförbund. För närvarande är bara omkring 13 procent av lönearbetarna i världen organiserade, om man lägger till arbetstagarna i den informella ekonomin sjunker siffran med mer än hälften, troligen till omkring 4 till 5 procent.
Det finns knappast mer än ett halvt dussin länder i världen där mer än hälften av arbetskraften är organiserad. Men intressant nog är nedgången i facklig styrka något som sker huvudsakligen i de industrialiserade länderna. I Japan sjönk organisationsgraden från 56% under 1950-talet till ungefär 25% idag. I USA sjönk den från 35% till 13% under samma period. I Europa har det skett en lika stark nedgång, utom i Norden, där förbunden framgångsrikt har hållit stånd hitintills. Dessa är inte länder där fackföreningsrörelsen lider av våldsamt förtryck. Vad har hänt?
Många faktorer inverkar där: avregleringen av arbetsmarknaden med allt fler arbetstillfällen som görs om till tillfälliga jobb är en.
En annan är förändringen i företagsstrukturer. De flesta företag minskar antalet direktanställda till en kärnstyrka, och lägger ut på entreprenad allt som inte betraktas som deras kärnverksamhet. Det moderna företaget är huvudsakligen samordnaren av arbete som utförs för dess räkning av andra. Underentreprenad faller som en kaskad från en underentreprenör till en annan, så småningom slutar det med en hemarbetare, med villkor och löner som försämras allteftersom man rör sig mot den yttre cirkeln. Vad facket inte har gjort är att följa sina medlemmar och följa med arbetet. Fackliga medlemsantal har krympt såsom deras kärnmedlemskap har krympt.
Slutligen har vi inverkan av världsekonomins kriser som de sidsta, som startade i Asien 1997, fortsatte i Ryssland 1998 och gick vidare till Brasilien 1999 och knuffade miljoner människor ut ur den formella sysselsättningen in i den informella sektorn. Enligt ILO förlorades 24 miljoner arbetstillfällen bara i Ostasien, de flesta i vad ILO kallar den ”moderna industriella sektorn”.
Av detta skäl är organisering av arbetstagare i informell sysselsättning en absolut nödvändighet för fackföreningsrörelsens framtid, även i vad som kvarstår av den ”formella” ekonomin. Informell sysselsättning ökar överallt, både i industriländer och utvecklingsländer. Vi brukade kalla det “atypiskt” arbete, med vad som håller på att bli “atypiskt” är permanent, vanlig, avlönad sysselsättning.
Att organisera arbetstagare i informell sysselsättning i fackförbund bör vara en prioriterad fråga för den internationella fackföreningsrörelsen. Det är emellertid inte nu och kommer sannolikt inte att bli en prioriterad fråga inom en snar framtid. De flesta fackförbund kommer att säga att med knappa resurser måste deras prioritet fortsätta att vara att organisera de oorganiserade i den formella sektorn.
Jag inser att de flesta fackliga organisationer, även på internationell nivå, är ovilliga att anslå knappa resurser till vad som av nödvändighet är en svår och kostsam organiseringssatsning. Arbetar inom den informella sysselsättningen tar emellertid saken i egna händer: i sina egenskap av arbetar gör de vad arbetar naturligt gör när de har en chans: de organiserar sig.
Den informella ekonomin är ett omtvistat territorium: där finns också högerns teoretikers åsikt som skulle betrakta den som en startpunkt för mikrokapitalister. Vi får inte ge upp detta territorium. För oss är alla människor som arbetar för sitt uppehälle under beroendeförhållanden arbetstagare och hör till fackförbund. Fackförbunden bör organisera arbetstagare i informell sysselsättning överallt där de kan och varhelst de inte kan det, så bör de stödja dem som gör det.
Det är sant att arbetstagare i informell sysselsättning för det mesta inte är del av ett klassikt anställningsförhållande med en identifierbar arbetsgivare, och deltar knappast i kollektivförhandlingar, även om de deltar i sociala förhandlingar. Det krävs ett omtänkande för vår del om vad som är en arbetstagare och vad som är ett fackförbund. Detta slag av organisering kan bara göras av förbund som ser sig själva som en samhällsrörelse, det kan inte göras av företagsbaserade fackföreningar.
Framgångsrik organisering i den informella ekonomin, men även till exempel i tjänsteyrkena, kräver feminisering av fackföreningsrörelsen.
Om vi menar allvar med att organisera majoriteten av arbetstagarna, behöver vi öppna våra organisationer mycket mer för kvinnor än vad har varit fallet hitintills. En stor majoritet arbetstagare i den informella sektorn är kvinnor. Även en majoritet av arbetstagare i tillfällig, visstids- och deltidsanställning, för det mesta i serviceyrken är kvinnor.
Att öppna våra organisationer innebär inte bara att ta med kvinnors specifika krav, utan att underlätta deras tillträde till fackliga strukturer, inbegripande på ledningsnivå – jag tror att ordföranden för svenska LO förblir ett undantag – och en förändring av arbetsstil och kultur i vår rörelse, som fortfarande är alltför knuten till bilden av den machoindustriella proletären, en bild som inte återspeglar dagens arbetarklass.
Den politiska agendan
Den politiska agendan har, i första hand, att göra med relationer mellan fackföreningsrörelsen och de politiska partier som är dess traditionella allierade. Denna relation har blivit problematisk. I Europa har de flesta socialdemokratiska partier i regeringsställning genomfört samma nyliberala politik som sina konservativa motståndare, och ökande spänningar har förekommit i relationen med facket. Det som kvarstår av de kommunistiska partierna har inget att säga om globaliseringen utom att de är ”emot” den, vilket i og för sig är meningslöst. Den viktiga punkten är att varhelst facket har delegerat sitt politiska tänkande till partier, så står de utan ett användbart svar på globalisering.
Detta innebär inte att fackliga rörselse inte behöver en politisk dimension. Naturligtvis klarar vi oss inte utan politik och allt vi gör är politiskt. Men det innebär att vi behöver utarbeta vårt eget oberoende politiska program, på basis av våra medlemmars behov, och införliva en samhällsvision som samhället i stort kan identifiera sig med. Detta bör inte vara så svårt, eftersom vi inte försvarar några intressen som skiljer sig från intressena hos den stora majoriteten av befolkningen. Vi är inte ett “särintresse” utan ryggraden i ett organiserat demokratiskt civilsamhälle.
Vi behöver ifrågasätta den nykonservativa doktrinen och föreställnigen att s.k. ”marknaden”, om den lämnas till sig själv, slutligen ska tillfredsställa grundläggande mänskliga behov. Denna doktrin är en deterministisk ideologisk fiktion som inte har någon samband med verkligheten. Dess funktion är polemisk och demagogisk: att skapa förvirring, att avväpna oppositionen och att få medborgarna att tro att alla frågor som är viktiga för deras liv ligger utanför deras beslutsbefogenhet. I verkligheten, som vi har sett, är nutida kapitalism ett mycket reglerat system som fungerar genom komplexa arrangemang, både formella och informella, bland företag och mellan dessa samt olika offentliga myndigheter, som fastställer marknadsandelar, handelsförbindelser, kreditvillkor och olika produktionsfaktorer, inbegripande arbetskraftskostnader. Med andra ord är det ett system, en regim, som styrs av politiska beslut som är avhängiga av styrkeförhållanden mellan samhällsaktörer som ständigt konfronteras med varandra.
På basis av att förstå denna verklighet och av ett gemensamt program bör vi söka allianser med andra grupper i civilsamhället som har mål som sammanstrålar med våra: Jag tänker i synnerhet på kvinnorörelsen, organisationerna för mänskliga rättigheter, miljöaktivisterna.
Demonstrationerna i Seattle för två år sedan och de som följde, såväl som World Social Forum i Brasilien, har visat upp variationen, djupet och den potentiella styrkan i att sätta igång ett folkligt motstånd mot den nykonservativa globaliseringsmodellen, särskilt när sådana folkliga koalitioner inbegriper arbetarrörelsen.
Demonstrationerna på senare tid, de i Göteborg och Genua i synnerhet, har rest frågan om våld: polisens våld och demonstranternas våld. Vi måste vara mycket tydliga på denna punkt: våld kan inte vara en acceptabel taktik i vår rörelse. Stenkastarna är inte ”kamrater som har fel”, de är våra fiender. De är vår rörelses kallbrand och de måste isoleras, avväpnas och paralyseras. De som försöker finna ursäkter för våldsamma demonstrationer genom att hävda att vårt samhälle i sig är strukturellt våldsamt har inte lärt något av historien: terrorism i alla former har alltid tjänat våra mest reaktionära motståndarnas syften.
Precis som vi avvisar detta slag av våld måste vi avvisa den gemena sammanblandning som vissa analytiker och politiker försöker göra mellan motståndarna till WTO och den fundamentalistiska terrorismen, i efterdyningarna efter attackerna i New York och Washington den 11 september. WTO och dess försvarare kommer säkerligen inte att vinna en höga moraliska ställning genom att förtala sina kritiker.
Jag har redan nämnt den avgörande betydelsen av kampen för mänskliga rättigheter. Vår kamp för att stärka de ekonomiska, sociala och politiska rättigheterna för folket är en kamp för grundläggande mänskliga rättigheter. Sedan första början har fackföreningsrörelsen slagits för demokratiska rättigheter och denna kamp är en grundläggande klassfråga.
Det är därför kampen mot diktaturer, oavsett deras art, är en ständig uppgift men även till exempel för invandrade arbetstagare, inte bara i arabiska Gulf-stater utan i många andra delar av världen, inbegripande Europa. Det finns miljoner invandrade arbetstagare i de flesta länder i världen som praktiskt taget är utan rättigheter. I många länder, i synnerhet i Europa, är kampen för att organisera den informella ekonomin nära kopplad till kampen för invandrade arbetstagares rättigheter.
Frågan om internationella fackliga rättigheter är en annan fråga som måste stå högt på den fackliga dagordningen. Till exempel så är strejkrätten internationellt erkänd som en grundläggande mänsklig rättighet, såsom åtskilliga internationella instrument vittnar om. När det gäller solidaritetsstrejker, särskilt i ett internationellt sammanhang, finner vi plötsligt att en grundläggande mänsklig rättighet inte är så grundläggande när allt kommer omkring. Internationella solidaritetsstrejker kriminaliseras i många länder, inbegripande industriella demokratier, eller så omges de av så många villkor att de i praktiken omöjliggörs.
Ändå är det just denna variant av strejkrätten som vi behöver mest i en globaliserande ekonomi. Den svenska arbetarrörelsen är såvitt jag vet den enda hitintills som tagit upp denna fråga i samband med EFS och EU-toppmötet i Nice. Detta krav är helt riktig och grundläggande. Vi behöver sätta igång med en kampanj för att återfå denna rätt och vi är flera som är beredda att göra insatser och att bidra till en sådant kampanj. En annan internationell NGO, som är en del av arbetarrörelsen, SOLIDAR (tidigare International Workers’ Aid, internationella organisationen för välfärds- och solidaritetsorganisationer till vilken OPIC är ansluten) har genomfört en internationell kampanj på temat att fackliga rättigheter är mänskliga rättigheter, tillsammans med IFWEA och FFI.
När det ännu gäller frågan om fackliga rättigheter så behöver vi sätta upp industriell demokrati på dagordningen igen. Detta är en mycket gammal fråga och den diskuterades igen under 1970-talet, men dränktes sedan av den ekonomiska krisen, åtföljd av massiv och permanent arbetslöshet, som följde på den första ”oljechocken” 1975. Även om demokrati som en form av politisk maktdelning och samexistens i samhället är universellt erkänd i de flesta länder, åtminstone i teorin, så är det anmärkningsvärt att inte denna princip på samma gång skulle vara gångbar på arbetsplatsen och i företaget. Det är detta antagande som vi måste ifrågasätta. Företaget är en djupt auktoritär form av social organisation och dessa diktatoriska tendenser smittar av sig på hela samhället så länge vi tillåter det att fortgå utan att ifrågasätta det. Om vi vill ha en demokratisk stat, då behöver vi demokratiska produktionsförhållanden i en demokratisk ekonomi och ett demokratiskt samhälle.
Jag har försökt räkna upp några av de större utmaningar som arbetarrörelsen har stött på i globaliseringssammanhang och utpekat några av de svar som arbetarrörelsen har utarbetat, eller skulle kunna utarbeta, för att möta dessa utmaningar. Jag skulle bara vilja tillägga att ett grundläggande villkor för en effektiv internationell policy och åtgärd måste vara att involvera medlemmarna. Internationell facklig verksamhet måste uppfattas av medlemmarna som en naturlig förlängning av fackliga åtgärder på lokal och nationell nivå, och aldrig som en ansvar bara för ledningen, eller värre, ett förmånsrätt för ledningen.
Vi är alla medlemmar i vår rörelse och som medlemmar i er rörelse har ni inte bara rätten utan även plikten att informera er, att vara ansvariga och att kräva redovisning så långt det gäller ert förbunds internationella verksamhet.
Jag tackar för er uppmärksamhet och ser fram emot diskussionen.
Global Respekt Nu, Göteborg, 27 oktober 2001