Deltagare, Kamrater,
Jag tackar er för inbjudan att med er diskutera globaliseringens följdverkningar för fackföreningsrörelsen och vad vi kan göra åt dessa.
Jag har varit två gånger i Sverige tidigare i år: i början av maj och i mitten av juni. I maj hade L.M. Eriksson just tillkännagett att 1.400 jobb skulle försvinna till följd av en omstrukturering, med 925 friställda i Norrköping om jag minns rätt. I juni tillkännagav Electrolux att man skulle stänga 25 fabriker och 50 lager i Europa och USA, och skära ned arbetsstyrkan med 12.000. Electrolux aktier steg med 14 procent.
Jag vet inte vilka fabriksnedläggningar som har tillkännagetts denna gång, men det har förekommit andra tidigare och de skulle ha varit otänkbara för bara ett eller två decennier sedan när företag – kapital – fortfarande var beroende av den inhemska marknaden begränsad genom nationsgränser.Det finns några, både till vänster och höger, som förringar globaliseringens inverkan. I huvudsak förekommer det historiska argumentet: kapitalismen har alltid varit internationell, som Marx och Engels själva påpekade i det kommunistiska Manifestet, och en världsekonomi har existerat sedan förra århundradet. Den andra linjens argument pekar på de väldiga ekonomiska områden som ännu är opåverkade av globalisering, åtminstone direkt, och på statistik som visar att, till exempel, den större delen av internationell handel och investeringar äger rum inom regionala ekonomiska block såsom EU, eller att öppenheten i den internationella handeln inte är större idag än före 1914.
Kapitalismen har alltid varit internationell, men det är inte samma sak som global. En internationell ekonomi är en där huvudenheterna förblir nationella ekonomier, sammanlänkade genom ett nätverk för handel, utländska investeringar och kredit. Vad vi rör oss mot idag är något helt annat.
Globaliseringen drivs av en teknologisk revolution, i synnerhet inom elektronik, kommunikationer och transport. Rapporten från UNRISD (FN:s forskningsinstitut för social utveckling) till det internationella toppmötet för social utveckling för två år sedan visade på några av konsekvenserna av dessa teknologiska framsteg. Ett är den dramatiska reduceringen av kostnaden för telekommunikationer (ett tre minuters samtal från London till New York kostade USD31 1970 och USD3 1990). Inte bara kostnaden, utan hastigheten och sätten att kommunicera har förändrats, genom fax och e-post.
Det har förekommit en datordriven utveckling i likartad skala inom industrin, mellan 1982 och 1992 så ökade antalet industrirobotar i världen mer än tiofalt. Transporterna har också förändrats, särskilt flygresandet: mellan 1960 och 1990 sjönk världens flygbolags driftskostnader med omkring 60 procent och planen fraktar nu omkring 1,25 miljarder människor och 22 miljoner ton last varje år. Nästan en fjärdedel, i värde räknat, av globalt tillverkade exportprodukter fraktas nu med flyg.
Denna utveckling har en ”oerhörd social och ekonomisk inverkan” observerar man i UNRISD-rapporten ”att förändra arbetsrelationer, förstöra några jobb och skapa andra” – på det hela taget så förstör den naturligtvis mer än den skapar.
Den påverkar inte bara produktion utan även tjänster: många företag, i synnerhet flygbolag, försäkringsbolag osv. exporterar nu arbetskraftsintensiva databearbetningsjobb till låglöneländer: Filippinerna har dussintals företag där kvinnor arbetar för endast USD150 per månad, knappar in 10.000 tecken i timmen, som sedan i samma ögonblick överförs tillbaka till huvuddatorerna i USA. Liknande verksamheter sprider sig i Indien, Kina, Jamaica, Irland och andra länder. Genom att krympa gällande avstånd och gör ögonblicklig kommunikation möjlig, så hjälper denna utveckling till att skapa och upprätthålla nya maktrelationer både inom och mellan länder.
Man kan tillägga att USD 1,5 miljarder överförs runt jorden varje dag genom elektronisk post (av vilka en tredjedel genom Londons valutaväxling) utanför någon regerings eller stats kontroll.
Argumentet att hela världsekonomin ännu inte är globaliserad är ett argument som handlar om huruvida ett glas är halvfullt eller halvtomt. Vad som är viktigt är trenden. Redan för fem år sedan förutsåg Percy Barnevik, intervjuad av Fortune, ”en massiv flytt från västvärlden. Vi (ABB) har redan 25.000 anställda i tidigare kommunistländer. De kommer att göra det jobb som tidigare gjorts i Västeuropa.” Fler jobb flyttar också till Asien: ABB, som bara hade 100 arbetare anställda i Thailand 1980, hade 2.000 där för fem år sedan och planerade för 7.000 vid seklets slut. Barnevik förutspådde en drastisk och permanent nedgång i sysselsättningen i industrialiserade länder: ”Västeuropeisk och amerikansk sysselsättning kommer bara att krympa och krympa på ett metodiskt sätt. Precis som jordbruket vid sekelskiftet.”
Jag tror inte vi behöver uppehålla oss länge vid globaliseringens verklighet, natur och omfattning: det har man redan gjort på andra håll och arbetare och fackligt aktiva känner i alla fall av effekten och verkligheten varje dag. Jag skulle nu vilja koncentrera mig på dess aspekter som mer direkt påverkar arbetarrörelsen.
Den mest betydelsefulla utvecklingen har varit uppkomsten av transnationella storföretag (TNCs) och i en närliggande utveckling, statens förändrade funktioner.
TNCs är spjutspetsen och samtidigt de som får ut mest av det förra decenniets teknologiska revolution, och de är dominerande aktörer i den globala integrationsprocessen. Världens cirka 40.000 transnationella moderbolag och deras 200.000 dotterbolag kontrollerar nu 75 procent av all världshandel i råvaror, tillverkade varor och tjänster (i själva verket mer om man räknar in underentreprenad). En tredjedel av denna handel är företagsintern, dvs den äger rum mellan olika enheter i ett enda storföretag, och gör det mycket svårt för regeringar och internationella organisationer att utöva någon kontroll. TNCs kontrollerar nu även en tredjedel av världens produktiva tillgångar. Enligt UNCTAD (FN:s kommission för handel och utveckling) har ”internationell produktion blivit ett centralt strukturellt utmärkande drag i världsekonomin.”
Sedan Sovjetblockets kollaps för en sex eller sju år sedan, främst förorsakad av det byråkratiska kollektivistiska systemets oförmåga att anpassa sig till den nya tekniken och dess sociala och politiska konsekvenser, så har den transnationella makten blivit verkligt global genom den ekonomiska och politiska koloniseringen av det tidigare Sovjetblocket och de stater som efterträtt USSR. De ”nya kapitalistländerna” i det tidigare Sovjetblocket, och stor del av de så kallade utvecklingsländerna, inklusive FFCC (framtida tidigare kommunistländer) såsom Kina, som har stått utanför den kapitalistiska ekonomin, har lagt till nära 1 miljard människor till den globala marknad som kontrolleras av transnationellt kapital.
Sammanfattningsvis har vi en situation där de transnationella företagen har ökat sin makt oerhört (såväl som sitt ideologiska inflytande) under två decennier och där kapitalets rörlighet är praktiskt taget okontrollerad.
En politisk konsekvens, med stora sociala följdverkningar, har varit statens förändrade funktioner: dess minskade makt och autonomi och följaktligen dess minskade roll som samhällets reglerande mekanism och, samtidigt, förstärkningen av dess funktioner som den som tjänar den transnationella samfällda maktens intressen.
Nationalstaten har gått bakåt på flera nivåer: i första hand som en betydande ekonomisk aktör och, som en följd, som arbetsgivare, som reglerande mekanism och som ett maskineri för att omfördela samhällsprodukten genom beskattning.
Antalet privatiseringar på global nivå ökade femfalt mellan 1985 och 1990 och ökar fortfarande mycket snabbt allteftersom tidigare skyddade ekonomier, såsom Indien, och byråkratiska kollektivistiska ekonomier som utvecklas till en form av marknadsstalinism såsom Kina, Vietnam eller Kuba och naturligtvis de tidigare länderna i Sovjetblocket, öppnar upp för transnationell samfälld investering. Även i de industrialiserade länderna i OECD-gruppen så håvar privatiseringen in de mest lönsamma tillgångarna som hitintills har varit kvar i offentlig ägo.
Privatiseringar ökar inte bara de transnationella företagens omfattning och makt, utan de berövar även staten ekonomiskt inflytande och försvagar därför dess förmåga att påverka den ekonomiska politiken och, i sin roll som arbetsgivare, arbetsmarknadspolitiken.
Den senare tidens internationella handelsavtal, till exempel inom ramen för Världshandelsorganisationen (WTO), bestraffar regeringar som försöker utöva en större kontroll över TNCs och tvingar dem att ändra eller avskaffa nationella lagar, policy och vanor som står i vägen för de transnationella företagens operationer i en global marknadsekonomi, såsom villkor för hur företag kan köpas, säljas eller läggas ned av utländska investerare. Följaktligen minskar de omfattningen för demokratisk kontroll över social och ekonomisk politik, för över auktoritet från demokratiskt ansvariga regeringar – i bästa fall – till TNCs som bara är ansvariga inför sina aktieägare.
Statens växande oförmåga att kontrollera internationella kapitalflöden (eller när kapitalet går ut i strejk mot staten, kapitalflykt) har minskat dess förmåga att beskatta kapital och har sålunda, ibland drastiskt, reducerat skatteintäkterna som utgör grunden för offentlig service och sociala program, och underminerar därigenom ytterligare den sociala konsensus som är avhängig av statens förmåga att skydda den svage genom att omfördela samhällsprodukten.
Ännu farligare är statens oförmåga att kontrollera kapital inom nationsgränser genom lagstiftning eller genom andra politiska medel, som för med sig inte bara en försvagning av staten i sig, utan en proportionerlig förlust av inflytande över alla institutioner som verkar inom nationsgränserna: nationell lagstiftning, politiska partier, nationella fackliga strukturer: med andra ord, alla instrument för potentiell eller verklig demokratisk kontroll.
Det är därför politiska partier, oavsett deras historiska ursprung, sociala grund, uttalade intentioner eller vallöften, finner det i ökande grad svårt att lägga fram klara policyalternativ och ännu svårare att genomdriva dem när de en gång befinner sig i regeringsställning. Resultatet är att medborgaren känner sig hjälplös och cynisk inför institutioner som inte längre kan verka. Vad vi möter här är en demokratins kris skapad av den växande irrelevansen för demokratiska institutioner som verkar inom nationalstatens gränser.
Jag berättar inte allt detta för er för att säga att vi bör ge upp den politiska kampen inom nationalstaten, inte mer än att jag skulle säga att vi bör ge upp kampen på regional eller kommunal nivå på grund av att sådana institutioner har begränsad makt. Vad jag försöker säga är snarare att vi inte längre kan lita på staten för stöd, ens när våra traditionella politiska allierade är vid makten. Detta har varit fackets erfarenhet, i varierande grad, i Frankrike, Italien, Spanien, USA, och även i Sverige, tror jag, och är nu den erfarenhet som det brittiska facket gör med den ”nya Labour”-regeringen.
Det är inte som om staten helt hade dragit sig tillbaka från en ekonomisk och social roll, tvärtom. Statligt ingripande finns överallt, även när det gäller konservativa regeringar, utom att i detta sammanhang så gynnar det systematiskt affärslivet framför arbetstagarna och den starke framför den svage. Som exempel behöver vi bara komma ihåg jordbruksstöd, försäkringsskydd för investeringar utomlands, infrastruktur som tillhandahålls för utländska investerare på skattebetalarnas bekostnad, militära och andra offentliga upphandlingar, ”banankrig” samt flygbolags- och luftrumskrig betalade av TNCs genom statliga ombud osv, av samma regeringar som böjer sig för trycket att privatisera, att montera ned sociala och offentliga tjänster osv.
Regeringar har förändrat sina roller på grund av att annorlunda roller har tilldelats dem av kapitalet. ”Den styrande klassens verkställande utskott” har fått ett nytt och annorlunda mandat. Så länge som nationella gränser utgjorde en oöverstiglig ekonomisk verklighet och kapitalet i betydande utsträckning var beroende av den inhemska marknaden, så måste det komma överens med de nationella arbetarrörelserna och hade därför ett intresse av social konsensus, desto mer så när man befann sig i en politiskt svag position, som 1918 eller 1945. Globaliseringen har befriat kapitalet från dessa tvångsrestriktioner och social konsensus efterfrågas inte längre.
Statens maktförlust på alla områden där den traditionellt hade kontroll över kapitalet i det offentliga intressets namn och dess ökande underkastelse när det gäller det transnationella kapitalets behov och intressen är skälet till att en motstrategi baserad på statens återbekräftelse, såsom sektioner inom den franska vänstern föreslår, till exempel, är dömd att misslyckas. Den offentliga tjänstesektorns strejk i Frankrike i slutet av 1995 kan ha varit ”de första nationella strejkerna mot globalisering” men de var en reträttstrid, på samma sätt som de brittiska gruvarbetarnas strejk 1984, och öppnar inget perspektiv för framtiden.
Är det möjligt att föreställa sig en framåtriktad strategi som sträcker sig bortom nationalstaten? Naturligtvis kan man det. Om man för den fackliga kampen och arbetarrörelsens politiska kamp till den nivå där de hör hemma, så är det möjligt att ställa en demokratisk socialistisk (i termens breda allmänna betydelse) globaliseringsmodell mot den nyliberala modellen. Kort sagt, det skulle innebära att bygga upp ett nytt internationellt regleringssystem för transnationella företags operationer på en världsomfattande basis, beskattning av det internationella kapitalflödet (Tobin-skatten), en genomförbar internationell arbetsmarknadslagstiftning och ett antal andra faktorer som vi kan föreställa oss.
Skälet till att detta är en önskedröm under nuvarande omständigheter är tvåfaldigt: bristen på ett rättsligt och institutionellt internationellt ramverk, och vad viktigare är, en i stort sett oorganiserad global arbetsmarknad.
På nationell nivå har arbetarrörelsen kunnat hävda sig genom att organisera arbetsmarknaden, ta arbetskraften ur konkurrensen, översätta dess industriella styrka till politisk styrka och slutligen säkerställa lagstiftning för att tjäna det stora flertalets intressen. Vi har ingen motsvarande ”världsstat” att relatera till på global nivå. Det finns en skenbar världsregering, sammansatt av institutioner som Internationella valutafonden, Världsbanken eller WTO, men denna ”världsregering” är helt utan demokratisk kontroll. Dess politik leds av kraftfulla internationella affärslobbyister, som även leder politiken hos de stora regeringar som kontrollerar de internationella institutionerna. I det sammanhanget, förblir en internationell arbetstagarlobbyist, som FFI, i stort verkningslös.
Detsamma gäller ILO, också, låt oss inte glömma det, en institution för regeringar, för närvarande i stort paralyserad av trycket från arbetsgivargruppen, med konventioner som är mer kända för att man bryter mot dem än att man följer dem, som mödosamt strävar efter en roll i nya internationella institutioner, såsom WTO, skapad av affärslivet för affärslivet.
I avsaknad av en ”världsstat” som skulle kunna svara på påtryckningar genom lagstiftning, så måste en sådan lagstiftnings plats tas av ett nätverk av internationella avtal mellan regeringar. Men det är inte vårt huvudsakliga problem. Verkligheten är att vi är alltför svaga för att utöva något verkligt tryck på regeringar, varken direkt eller indirekt.
Vårt problem är att vi inte tävlar med nyliberala konservativa krafter som har de överlägsna värderingarna eller de bättre idéerna om hur man organiserar samhället, även på världsnivå. Vi har alltid haft de överlägsna värderingarna och de bättre idéerna. Vårt problem är att vi tävlar om makten där idéernas värde slutligen bedöms av kapaciteten att genomdriva dem. Vi befinner oss i krig, och detta är ett krig där de starkas intressen försvaras, närhelst de är allvarligt hotade, med yttersta brutalitet och med alla medel som krävs.
I vår nuvarande situation så kan prioriteringen inte vara att utarbeta blåkopior för bättre institutionella avtal: den verkliga fråga vi måste ta upp är varför vi är så svaga och så oförberedda för all verklig maktkamp. Internationella institutioner är bara en återspegling av det världssamhälle de verkar i; man kan inte ha en inflytelserik arbetstagarlobby, mycket mindre ett nytt världssamhälle format av arbetarrörelsen, när rörelsen är så svag i grunden som den är idag.
Prioriteringen måste därför vara att förändra kraftförhållandet i grunden och den fråga vi först måste ta upp är: varför är vi så svaga på internationell nivå?
För att förstå det så måste vi förstå den globala arbetsmarknadens konsekvenser, de huvudsakliga sociala följderna av globalisering och det som utgör den mest direkta utmaningen för fackföreningsrörelsen idag.
Framväxten av den globala arbetsmarknaden innebär, på grund av kapitalets rörlighet och lättheten att kommunicera, att arbetstagare i alla länder, oavsett deras grad av industriell utveckling eller sociala system, står i direkt konkurrens, på alla ekonomiska områden, med en lönespridning från ett till femtio, eller mer.
Att bjuda under i konkurrensen i global skala på detta sätt har satt igång en obeveklig nedåtgående spiral av försämrade löner och villkor samt stigande arbetslöshet genom nedläggningar, överföring av produktion, utläggning på entreprenad, tillfälliga anställningar osv. Det finns inget slut på denna spiral annat än de nästan slavlika arbetsvillkor som råder på botten av skalan : en försvarslös och rättslös arbetskraft som arbetar till löner på 10 till 20 dollar i månaden.
I det långa loppet finns inga vinnare i denna process. Överföring av produktion skapar färre jobb än den förstör och även så är de som idag är de som uppenbart drar fördel av överföring av produktion morgondagens förlorare eftersom produktionen överförs längre nedåt. Alla bestämmelser som av transnationella företag uppfattas som ett hinder eller en kostnadsfaktor kan bli det som utlöser denna process: miljöbestämmelser, sociala bestämmelser och, i den senaste analysen, alla mänskliga rättigheter som medför direkt eller indirekta kostnader för transnationella investeringar.
Det finns bromsar på denna process, så långt att arbetskraftskostnader och sociala kostnader inte är de enda överväganden som bestämmer företagslokaliseringar: arbetskraftens kunnande och produktivitet, kvaliteten på infrastrukturen, tillgängligheten av välutvecklade kommersiella nätverk, en förutsägbar politisk miljö baserad på lagstyre, är också viktiga överväganden. Utan dessa faktorer, så skulle den globala omlokaliseringen av produktion ha gått ännu snabbare fram.
Under alla omständigheter så ligger uppgiften klar framför oss: att lägga ett golv under den nedåtgående spiralen genom att organisera i global skala, sedan höja det genom kollektiva förhandlingar, också i global skala.
Varför är ett förslag som låter så enkelt så svårt att genomföra i praktiken? Av många skäl som vi kan se, men bland dessa skäl framträder ett: systemet hålls på plats genom terror och våld.
Detta leder oss till förtryckets ekonomiska roll.
I motsats till Philadelphia-deklarationen (förordet till ILOs stadgar), som säger att ”arbetstagarna inte är en vara”, och sålunda erkänner att mänskliga varelser inte är en handelsvara bland andra, ser nyliberalerna arbetsmarknaden som ”en betydande del av marknaden”, som inte bör regleras för att behålla ”konkurrenskraften”.
Verkligheten är emellertid att i den globala ekonomin så är inte den globala arbetsmarknaden självreglerande genom ekonomiska regler utan styrs av politiska regler som innebär massiva statliga ingripanden i form av förtryck genom militär och polis. En av aspekterna där statens makt inte har utmanats av transnationell samfälld makt är när det gäller dess förmåga att trycka ned meningsskiljaktigheter och människors motstånd mot globaliseringens följder.
Hur blev låglöneländer sådana? Världsfattigdom är inte svår att förstå. Inga människor väljer någonsin att vara fattiga. Om människor är fattiga, så är det på grund av att de har tvingats in i fattigdom och hålls kvar där genom våld. De fattigare – dvs låglöne – länder som är de betydande aktörerna i världens ekonomi är endera allvarligt förtryckta samhällen (Kina, Vietnam, Indonesien), eller samhällen som har varit utsatta för allvarligt förtryck under den senaste tiden (Ryssland, Central- och Östeuropa, Brasilien, Centralamerika) och detta tidigare förtryck bestämmer fortfarande arbetsmarknadsvillkoren idag. Och eftersom det är dessa länder som fastställer normerna i den lägre änden av den globala arbetsmarknaden med de förtryckarregimer som styr dem nu, eller har styrt dem tidigare, som utgör ett direkt hot inte bara för arbetarna i dessa länder, utan även för arbetare överallt.
Vad betyder konkurrensförmåga och konkurrens när villkoren för konkurrens är slutgiltiga, och i stort, beslutade genom polisförtryck.
Innebär det att arbetare överallt kommer att fortsätta att bjuda under varandra tills vi når skalans botten? Att länder kommer att fortsätta att bjuda under varandra i den takt som de monterar ned social välfärd och trygghetslagar? Det är precis vad det kommer att innebära om inget sker, det vill säga om vi inte gör något åt det.
Nyliberal globalisering, om den lämnas utan kontroll, kommer att leda oss till ett mardrömssamhälle, där några få öar av high-tech-rikedom kommer att överleva under skydd av militär och polis. De kommer att vara relativt välmående garnisonsländer, kanske med höga nivåer av subventionerad arbetslöshet, befästa spärrade egendomar i världsklass, inte demokratier, och de kommer att vara omgivna av en värld av eländig fattigdom med miljoner rebelliska människor som hålls nere genom förtryck. Under det förra århundradet skrev Marx att mänskligheten inte hade något val mellan socialism och barbarism. Vi lyckades inte så bra med socialismen, så nu har vi barbarism som stirrar oss i ansiktet.
Låt oss använda den styrka vi fortfarande har, där vi har den, för att förhindra denna utgång. Tiden rinner ut. Jag försöker inte skrämma er, men om någon tror att vi kan fortsätta som tidigare och lita på ödet, så har man inte förstått de dåliga nyheterna ännu. Rötan kommer smygande och du märker den inte omedelbart. Fasaden kan stå kvar under lång tid och se imponerande ut medan konstruktionen blir svagare. Förra månaden hörde jag att tyska fackliga skolor står tomma eftersom arbetare inte längre vågar utnyttja den studieledighet som de har rätt till, av rädsla att förlora sina jobb om de hävdar sin lagliga rätt.
Verkligheten är att vi är indragna i en global maktkamp inför vilken vi är totalt oförberedda och i vilken vi stadigt har förlorat mark. För att försätta oss själva i en position för att segra i denna kamp krävs djupgående förändringar i vår rörelse och stora ansträngningar på alla nivåer. Det finns ingen annan väg än den hårda vägen.
Så låt oss se på vad som skulle kunna vara några faktorer i en internationell strategi för arbetstagare, för fackföreningar, i en kraftmätning med nya regler, inte de som gällde inom nationen-staten där arbetarrörelsen traditionellt utövade sitt inflytande.
Detta innebär, i korthet, tre nödvändiga saker som hänger samman: att organisera, att demokratisera och att bli mer politiska.
För våra motståndare kommer makten genom kontroll av stora – mycket stora – penningbelopp. För oss kommer makten genom att organisera: vi har ingen annan källa till makt än vår förmåga att organisera stora massor av arbetare. Så vad det handlar om för oss är att bli organiserade, både på ytan och på djupet, på global nivå.
Var finns våra fasta punkter för hävstångsverkan? Archimedes lär ha sagt: ”ge mig en fast punkt och jag kommer att lyfta världen.”
En sådan fast punkt är att organisera på transnationell företagsnivå. Inte alla av de 40.000, eller så, transnationella företagen är av lika strategisk betydelse. På rak arm skulle jag vilja säga att om man organiserar ett urval på 1.000 så skulle det vara tillräckligt för att balansen ska börja svikta. Att organisera i detta sammanhang innebär att säkerställa en solid facklig organisation i majoriteten av deras anläggningar – helst, naturligtvis, i dem alla – och en effektiv internationell samordning av dessa organisationer.
Idag är det enda slag av internationell arbetstagarorganisation som fungerar och är effektiv för att organisera på denna nivå de internationella yrkessekretariaten (IYS). Eftersom det finns femton sådana och inte alla av dem i sektorer där transnationella företag är betydande, så skulle det innebära att tio av dem skulle behöva organisera i genomsnitt 100 transnationella företag. Det är inte ouppnåeligt, men de behöver verklig hjälp.
Alla internationella yrkessekretariat, även de största, har idag för lite ekonomiska medel och är överansträngda. De fortsätter att fungera genom ett mycket litet antal hängivna kvalificerade och överarbetade anställda som inte kan göra mer än de gör idag. Som organisationer så har de nått gränsen för sin kapacitet och de har inte möjlighet att märkbart öka sina intäkter genom medlemsavgifter. Medel genom projekt är ingen hjälp eftersom de förvränger deras prioriteringar och binder den lilla personal de har med att administrera projekt. En lösning skulle kunna vara att ge medel till att organisera TNC som ett projekt. För detta ändamål så måste man finna pengar som inte är föremål för begränsningar genom statliga bestämmelser om utvecklingshjälp.
Under alla förhållanden så behöver landsorganisationer omvärdera tilldelningen av sina egna resurser och av andra tillgängliga resurser för att skapa en internationell rörelse värdig namnet snarare än de befintliga lösa nätverk av nationella organisationer som är vana att tänka och agera på nationella villkor.
Ytterligare ett steg skulle kunna vara att förekomma den historiska nödvändigheten och förklara det vara en policymålsättning för den svenska arbetarrörelsen att göra yrkessekretariaten till internationella fackliga unioner, snarare än de lösa federationer av nationella förbund de nu är. Detta skulle medföra att man delegerar betydande befogenhet och resurser från den nationella till den internationella nivån, inklusive befogenhet att kollektivförhandla inom områden där kollektivförhandlingar på internationell nivå är vettigt. Jag vet att svenska – och nordiska förbund har varit mycket känsliga på denna punkt, men låt mig påminna er om att internationella avtal mellan yrkessekretariat och transnationella företag redan existerar, på områden såsom att erkänna fackliga rättigheter, jämställdhetsfrågor, rättigheter för arbetare och fackföreningar i företaget, arbetsmiljö, förebyggande yrkesutbildning i avvaktan på teknisk utveckling och omstrukturering. De är naturligtvis undantaget, men vi bör sträva efter att göra dem till regel.
Bara genom att bli internationella unioner kan de internationella yrkessekretariaten mobilisera de resurser och driva igenom en allmänt överenskommen ordning i den utsträckning som det är nödvändigt, till exempel i en större konflikt med ett transnationellt företag som inte gör några misstag och låt oss komma ihåg att trovärdighet här innebär förmågan att skapa allvarliga obehag för storföretag som motsätter sig organiserande, med andra ord, att ge sig själv medel att få övertaget i en konflikt.
Som internationella unioner skulle det också bli lättare för yrkessekretariaten att bli medlemmar i FFI, medlemmar, inte avdelningar! – som då skulle bli en verklig arbetstagarinternational, med en dubbel struktur, näringssektorer (internationella unioner) och de territoriella organisationerna (landsorganisationer) snarare än den lobby som fungerar som en frivilligorganisation som den är idag.
När man talar om internationella unioner, varför inte börja med att förbund går samman över nationsgränser? En ledare för ett belgiskt förbund som jag känner togs inte på allvar när han förslog ett samgående med ett holländskt förbund, men han var bara före sin tid. Jag vet att de befintliga precedensfallen med ”internationella unioner” (USA/Canada och Storbritannien/Irland) delvis har misskrediterats eftersom de nästan alltid medför att den större partnern dominerar och att det finns känsliga frågor som måste lösas, men vi kan inte ta det för givet att nationsgränser som blir alltmer meningslösa för alltid ska diktera gränserna för facklig organisering.
Hur är det med de nordiska unionerna? Hur effektiva är de? Kan man inte tänka sig att ersätta dem med ett enda förbund som går över de praktiskt taget obefintliga gränserna mellan de nordiska länderna? Kan man inte tänka sig, till exempel, att HRF Sverige, HRHL Finland, HRAF Norge och RBF Danmark skulle kunna utgöra ett enda nordiskt hotell- och restaurangarbetareförbund?
Språkproblemen kan man övervinna: också idag arbetar förbund i Belgien, Canada, Moldavien, Indien, Sri Lanka eller Schweiz på två eller flera språk.
Man kan även tänka sig ytterligare samgåenden mellan internationella yrkessekretariat, och de kommer säkert att komma, men de kommer inte, inom och av sig själva, att lösa problemet. När två eller tre svaga organisationer går samman skapar det inte nödvändigtvis en stark organisation.
För första gången i historien så har kommunikations- och transportteknologier – samma teknologier som är den drivande kraften bakom globalisering – skapat de materiella förutsättningarna för att bygga en internationell fackföreningsrörelse i ordets sanna mening. Ändå så kommer de inte, om man inte hittar en väg att märkbart öka resurserna för de internationella yrkessekretariaten, att kunna dra fördel av de nuvarande möjligheterna och vi kommer inte att kunna bygga den arbetarrörelse som vi behöver, med en kapacitet för militant, uthållig, djupgående aktion på internationell nivå.
När det handlar om att organisera de oorganiserade, står vi inför ett speciellt problem när det gäller diktaturländer och polisstater. Så som det är så kontrollerar sådana regimer en mycket stor del av världens arbetskraft: vi talar om Kina, Vietnam, Burma, Indonesien och, med undantag för Burma, så drar de till sig enorma transnationella samfällda investeringar. Förra året fick enbart Kina USD42.000 miljoner i direkta utländska investeringar, näst mest i världen efter USA.
I detta fall är kampen för mänskliga och demokratiska rättigheter inte bara en moralisk skyldighet utan den enda sunda strategin för att organisera. Detta är den andra fasta punkten för hävstångsverkan.
Demokrati är inte en akademisk fråga eller en fråga om kulturell preferens. För arbetarrörelsen är kampen för mänskliga och demokratiska rättigheter, utan någon som helst dubbelmoral, inte bara en moralisk skyldighet utan en grundläggande klassfråga, för bara när dessa rättigheter garanteras så kan arbetare organisera sig för att försvara sig själva och föra fram sitt sociala och politiska program.
Det är viktigt att förstå att framtiden för arbetarrörelsen i industrialiserade länder, och framtiden för den internationella fackföreningsrörelsen, i mycket stor utsträckning är avhängig av vår förmåga att organisera oberoende, demokratiska och starka förbund i Asien och i synnerhet i Kina. Detta är vad det i praktiken innebär att lägga ett golv under den nedåtgående spiralen. Om man skulle genomföra en sådan satsning, så skulle vi bli mycket hjälpta av det faktum att detta är exakt vad kinesiska arbetare också vill. Socialt så kokar Kina under ytan och genom tillåtelse av regeringen själv så förekommer tiotusentals illegala strejker och andra arbetstagar/arbetsgivarkonflikter i Kina varje år. Regimen lever i rädsla för att dessa lokala konflikter växer samman till en storskalig oberoende arbetarrörelse.
De officiella statligt kontrollerade förbunden har ingen del i detta: i själva verket har de officiellt till uppgift att informera den statliga säkerhetsmakten om all inofficiell organisering eller rörelse i de företag de ansvarar för.
I en situation som den i Kina, en polisstat som kombinerar kapitalismens och Stalinismens värsta drag och där diktatur bara mildras genom korruption, så är organiserande inte bara en facklig utan även en politisk fråga, som kräver allianser med interna oppositionsgrupper och organisationer för mänskliga rättigheter. Massivt stöd bör ges till Han Dong Fang, en ledare för den kinesiska oberoende fackföreningsrörelsen, som fram till nyligen gav ut China Labour Bulletin i Hong Kong och som har gett ledarskap, röst och fokus åt den kinesiska arbetstagaroppositionen.
De demokratiska oliktänkandes sak bör stödjas och de bör försvaras, i synnerhet Wei Jing Shen, som nu avtjänar sitt andra 14-åriga straff för att han kräver den ”femte moderniseringen”, dvs demokrati.
Överlevnaden för de demokratiska förbunden i Hong Kong är särskilt viktig i detta sammanhang, och den kinesiska regeringen bör inte hysa några tvivel om vår beslutsamhet att försvara deras rättigheter.
Jag säger inte att de officiella statliga förbunden bör ignoreras. I själva verket är det sannolikt att i ett sådant stort och sammansatt land som Kina så känner dessa organisationer själva trycket från sina medlemmar på många håll och försöker lokalt att anpassa sig till detta genom att utveckla sina egna former för att försvara sina medlemmars intressen. Av dessa skäl bör utvecklingen i dessa organisationer noga iakttas. Men det är svårt att se på vilket sätt fabriksbesök och middagar med Pekinganka med byråkratin utan att någonting annat händer bidrar till att organisera kinesiska arbetare.
När man slåss för mänskliga och demokratiska rättigheter i asiatiska diktaturer så kan vi mobilisera avsevärt stöd i den allmänna opinionen. Tack vare denna möjlighet har vi lyckats få tre av de största bryggerierna i världen, Pepsico, Heineken och Carlsberg, att dra sig ur Burma.
Men låt oss nu gå över till den andra förutsättningen för att bygga en effektiv internationell fackföreningsrörelse, vilket är att demokratisera rörelsen, särskilt när det gäller att centralisera resurser genom samgåenden, för att undvika att skapa dåligt fungerande byråkratiska mammutstrukturer som skulle bli precis lika hjälplösa inför de konservativa våldsamma angreppen som de mindre organisationerna var innan.
Detta innebär att säkerställa medlemskårens aktiva engagemang i att utarbeta internationell facklig policy och åtgärder, och för att säkerställa ett sådant engagemang så behövs ett massivt informations- och utbildningsarbete. Här har vi den tredje fasta punkten för hävstångsverkan.
I de flesta industrialiserade länder så har de vanliga medlemmarna, och även ledningen på mellannivå, knappast känt till att den internationella fackföreningsrörelsen ens existerar, mycket mindre vad de gör, vad de inte gör och varför. Denna kunskap och en medvetenhet om frågorna, är begränsad till ett tunt skikt toppledare och deras expertpersonal och så länge den är begränsad till den nivån så kommer det vara omöjligt att mobilisera befintliga resurser för att bygga den internationella fackföreningsrörelse vi behöver.
I de internationella yrkessekretariaten har vi känt denna brist på information och utbildning på ett akut sätt när det gällde att genomdriva EU:s direktiv om europeiska koncernråd (EWC). I ett antal länder och företag var företagsråden eller de fackliga ombuden när de kom i kontakt med yrkessekretariatens arbete med att samordna facklig aktion på transnationell företagsnivå, chockade över att upptäcka att en internationell fackföreningsrörelse existerar, med sin egen policy, krav och förväntad ordning, som deras egna förbund hade kommit överens om och som de förväntades iaktta.
I de nordiska länderna, särskilt i Danmark men inte bara där, hade vi en hård diskussion om en sådan enkel fråga som att integrera fackliga strukturer som sådana i de europeiska koncernråden för att säkerställa fackligt erkännande på internationell nivå.
Fackförbunden är fortfarande alltför svaga i många koncernråd, inklusive i länder där fackförbund är starka och borde ha klarat sig bättre. En systematisk ansträngning att fackligt organisera och internationalisera de europeiska koncernråden bör vara ett viktigt element när det gäller att demokratisera internationell facklig aktion, åtminstone i Europa.
Vår målsättning måste vara att sätta ett nytt system på plats i globala partsrelationer. I det sammanhanget så är den huvudsakliga långsiktiga betydelsen av de europeiska koncernråden att de representerar början till ett nytt system för partsrelationer som är övernationellt eller transnationellt och som förebådar vad arbetstagar/arbetsgivarrelationer skulle kunna bli i en tidsålder av globalisering. Detta är den fjärde fasta punkten för hävstångsverkan, oberoende av det generella behovet av att utbilda och informera för att säkerställa medlemmarnas medverkan i internationella fackliga aktioner och behovet av att organisera på TNC-nivå i allmänhet.
Förbund kan få stöd i detta genom några av arbetarrörelsens sidoinstitutioner och sidoorganisationer. Till exempel så har IFWEA (internationella ABF) för ett år sedan antagit en policy för att stödja facklig samordning på TNC-nivå som en prioriterad uppgift, med specifika medel till sitt förfogande. För att göra det har man utarbetat ett internationellt studiecirkelprogram, dvs studiecirklar i olika länder om samma ämne (ett företag till exempel) och man kommunicerar och diskuterar med varandra via e-post. Ett pilotprogram, omfattande fjorton länder inklusive Sverige, där ABF är den medverkande organisationen, är för närvarande på gång.
Den tredje absoluta nödvändigheten för vår rörelse är att bli mer politisk. Vi vet alla att fackföreningar i sig är politiska organisationer och att allt vi gör är politiskt. I den europeiska traditionen, så har detta inneburit allianser med arbetstagarbaserade masspartier, i de flesta fall socialdemokratiska partier. Men våra traditionella politiska arbetslag kan inte längre tas för givna. Detta är en tid när de brett baserade partierna till vänster rör sig mot mitten och mitten rör sig mot höger. Inget av de traditionella partierna till vänster deklarerar längre någon avsikt att arbeta för en social förändring.
På grund av de ekonomiska åtstramningar som tvingas på nationella regeringar genom globalisering, på grund av deras oförmåga att kontrollera transnationella företag och finanskapital, så backar de flesta partier till vänster, som är – eller hoppas att komma – i regeringsställning, från sitt engagemang i arbetstagarintressen och arbetstagarkrav.
Jag tror man säkert kan säga att, oavsett deras politik, så får knappast en fackförening idag särskilt mycket ut av sin förbindelse med det parti man traditionellt betraktade som en allierad. Ändå behöver facklig aktion en politisk dimension, både på nationell och internationell nivå, och denna politiska aktion kan bara ta medlemmarnas intresse som sin utgångspunkt. Det är där vi måste hålla stånd eftersom våra medlemmar inte har någon annanstans att ta vägen
Detta innebär att vi kraftfullt åter måste hävda både legitimiteten och nödvändigheten av den politik som naturligt är vår, i allians med våra traditionella allierade överallt där det är möjligt, men under alla omständigheter, fristående
Vi är inte en ”intressegrupp” bland andra utan en rörelse som företräder samhällets allmänna intressen mot de ekonomiska och politiska maktstrukturerna i ett kapitalistiskt system som, åter igen, leder världen in i en ny kris. Det systemet har ingen framtid utom sitt eget sammanbrott, men det har kapacitet att förorsaka enorm skada medan det kör sitt lopp. Det är mot detta system vi måste befästa vår känsla för historisk uppgift. Vi har i det förgångna varit, vi är idag och vi kommer att i framtiden vara mänsklighetens befrielserörelse
Den världsvida breda koalitionen av samhällssolidaritet som behövs för att ge denna politik ett praktiskt uttryck och slagkraft behöver fortfarande byggas. Vår uppgift är att återskapa förtroende i vår politik: ta bort den förvirring och den ideologiska skada som förorsakats av Stalinismen, kritisera högerns cyniska utnyttjande av denna katastrof, sticka hål på ballongen ”det finns inget alternativ” till det nuvarande systemet, ta tillbaka initiativet i den ideologiska och politiska debatten och organisera, inte bara arbetstagare i produktionen, utan arbetstagare i samhället, i deras olika roller som medborgare och konsumenter.
Den internationella fackföreningsrörelsen, trots alla sina svagheter och i all sin mångfald, är unik genom att den idag representerar den enda universella och demokratiska kraften i världssamhället, baserad på miljoner människor som är demokratiskt organiserade för att försvara sina intressen. Den har ansvaret, och när den en gång samlar sitt handlande, förmågan att organisera civilsamhället på global nivå omkring ett politiskt program, i en bred arbetslivs- och politisk allians med enfråge- och allmänna intressegrupper vars målsättningar löper samman eller sammanfaller med våra egna: rörelser för demokratiska och mänskliga rättigheter, kvinnorörelser, konsumentrörelser, miljörörelser, organisationer i informella sektorn och andra.
När vi ser på sådana möjliga allianser måste vi vara medvetna om att vår egen trovärdighet som allierade kräver en ansträngning vad gäller politisk fantasi och följdriktiga förändringar av sättet som vi bedriver vår verksamhet på. Till exempel så är det svårt att bygga allianser med kvinnorörelser utan att säkerställa att kvinnor, och deras frågor, bättre företräds på alla nivåer i den fackliga rörelsen; det är svårt att få med ungdom utan att återskapa den vision, den entusiasm och stridbarhet i vår rörelse som den hade när den själv var ung; det är svårt att bilda allianser med konsumenter och ekologiska grupper om vi inte är beredda att överge vissa produkter eller produktionsmetoder. I många delar av vår rörelse, trots svårigheterna, så byggs redan sådana broar, till största delen med frivilligorganisationer för mänskliga rättigheter och solidaritet, till exempel när det gäller Burma, eller arbetsvillkor för lantarbetare, beklädnadsarbetare eller barnarbetare i mattindustrin, eller hemarbetare i Indien.
Inte minst i detta sammanhang bör vi komma ihåg att ta tillvara möjligheterna att arbeta mer produktivt med våra egna allierade i arbetarrörelsen på basis av en gemensam politisk dagordning. Jag har redan nämnt IFWEA. Det finns andra, till exempel SOLIDAR, tidigare känd som International Workers’ Aid, som oförklarligt nog inte har någon medlemsorganisation i Sverige, International Falcon Movement, International Socialist Women, International Union of Socialist Youth och även – varför inte? – International Nature Friends. Detta är inte en uttömmande lista: arbetarrörelsen har ett förvånande antal underutnyttjade resurser, underutnyttjade på grund av byråkratisk rutin, brist på kommunikation och samarbete och som därigenom misslyckats med att skapa en samverkan som är möjlig och för vilken alla dessa institutioner i första hand en gång tillkom.
Om det är sant att vi befinner oss i en kris som utgör en direkt utmaning mot vår vision av ett samhälle baserat på rättvisa, frihet och solidaritet, och som i det långa loppet hotar själva existensen för oss, har vi då råd med denna slags spridning och detta slöseri?
Vid sidan av att stärka kopplingarna mellan de olika grenarna i arbetarrörelsen och utveckla allianser med allmänna intressegrupper i vår omkrets, i stort de progressiva frivilligorganisationerna – så finns det en annan sak vi kan göra, och här finns den femte fasta punkten för hävstångsverkan: att skapa våra egna frivilligorganisationer för att hjälpa fackföreningsrörelsen att skaffa sig en bredare bas i samhället.
Susan George, en författare som har skrivit mycket och bra om utvecklingsfrågor, beskrev i en artikel nyligen i den amerikanska socialistiska tidskriften Dissent, hur den amerikanska högern lyckades påverka och slutligen dominera den ideologiska debatten i USA, och på så sätt fastställa den politiska dagordningen för hela världen. De gjorde det genom att systematiskt investera mycket avsevärda resurser i att skapa en serie idébanker på högerkanten, forskningsinstitutioner, publikationer osv.
Vänstern, inklusive fackföreningsrörelsen har inte ett jämförbart nätverk av sidoorganisationer som skulle kunna föra fram sitt ideologiska och politiska program (världen över kan det bara finnas ett dussin eller så, OPIC i Sverige är en av dem), och Susan George frågar: varför inte? Varför kan vi inte skapa ett sådant nätverk, återta initiativet och i vederbörlig ordning beröva högern dess nuvarande herravälde i den politiska debatten?
Ni kanske tycker att jag talar i egen sak här och ni har i så fall rätt. Det är just det som är skälet till att Global Labour Institute har tillkommit i år. Det finns ett i Genève, ett i Washington D.C. – inget av dem har medel att göra mycket för ögonblicket, men vi arbetar mycket hårt på att bli effektiva politiska livvakter för fackföreningsrörelsen och jag hoppas det kommer fler.
En sjätte fast punkt för hävstångsverkan skulle kunna vara att närma sig vissa arbetsgivare. Alla TNCs är inte likadana, inte mer än vad företag på nationell nivå är, trots deras samlade inverkan på ekonomin och samhället. Om de var det, så skulle de inte sluta internationella avtal med oss. Inte alla internationella företagsledningar är, oavsett av vilka skäl, beredda att acceptera ett framtida världssamhälle som sjunker in i barbarism. Kan man inte tänka sig att organisera långsiktiga diskussioner med företagsledningarna för vissa företag om framtidens globala partsrelationer inom ramen för ett framtida demokratiskt världssamfund? Jag tror att vi skulle kunna hitta några intresserade partner och jag är säker på att ni håller med mig om att det inte ligger i vårt intresse att lämna de företag isolerade som har visat öppenhet och som är beredda att erkänna fackföreningar och att samarbeta med facket som en policyfråga, även och i synnerhet på internationell nivå.
En sjunde fast punkt för hävstångsverkan är de fackliga utvecklingsprogram som finansieras av fackföreningsrörelsen i Nord-Europa och Nord-Amerika. I detta avseende har den svenska arbetarrörelsen redan gjort en hel del, till största delen genom LO/TCOs Biståndsnämnd, och för närvarande ligger prioriteringarna rätt.
Låt mig bara säg att, om man ser på frågan ur ett globalt perspektiv, så måste även här allt vi gör underordnas det strategiska målet att bygga och stärka den internationella rörelsen. Detta innebär att ge prioritet till projekt som kan stärka effektiva internationella länkar och fackligt samarbete med gemensam aktion som syfte. Många sådana projekt kan byggas runt transnationella företags operationer, alla förbund, oavsett vilken ”självtillit” de har i termer av sin kapacitet att driva sina egna organisationer, behöver nu bli del av internationella nätverk för ömsesidig tillit, såsom de som utgörs av internationella yrkessekretariat och därför bör projekt bedömas i termer av hur de kan få fackföreningar att ingå i någon form av ömsesidigt beroende nätverk för ömsesidigt stöd, ömsesidigt skydd, framtida kampanjarbete och förebyggande arbete.
Det innebär också att fokus för arbetarrörelsens utvecklingshjälp bör vara de fasta punkter för hävstångsverkan som innebär en skillnad i termer av maktrealiteter och bör inte bestämmas av mode eller känslosamhet. Länder där resultatet av arbetarkamp kommer att innebära en skillnad i termer av globala maktrealiteter är, till exempel, Kina, Indonesien, Brasilien, Mexiko, Ryssland och den största delen av det tidigare Sovjetblocket, inte, till exempel, Nicaragua, El Salvador, Haiti, Albanien eller Palestina.
Slutligen, och här vänder jag mig speciellt till LO (S) som en landsorganisation: vore det inte viktigt att gå in i bilaterala diskussioner med några andra landsorganisationer om allt det som vi har diskuterat här? Nödvändigheten av att arbeta med globaliseringens följder förorsakar djupgående förändringar i vår rörelse i många länder och i några fall har dessa förändringar varit dramatiska. Jag slås av det faktum att Nordamerika i stort förblir frånvarande från internationella möten och seminarier som organiseras i norra Europa. Detta är inte 1980-talet, ännu mindre 1970-talet, detta är 1990-talet. En del av de mest kreativa och stridbara tankegångarna om globala frågor idag finns hos AFL-CIO och Canadian Labour Congress. Ni skulle finna det mycket intressant att tala med dem. I Frankrike har CFDT, som med tiden har blivit den största franska fackliga centralorganisationen, många saker gemensamt med er. Jag vill inte utesluta någon, men jag vill nämna för er vad jag nyligen själv har erfarit.
Deltagare, kamrater:
Jag hoppas jag har uttömt ämnet, inte tröttat ut åhörarna. Mitt syfte var att ge er några praktiska ledtrådar till vad vi, som en fackföreningsrörelse, skulle kunna göra för att möta globaliseringens utmaning. Jag hoppas vi kan ha en livlig och givande diskussion.
Tack för ordet.