Tack till Global Union Research Network som skickade runt Noblecourts artikel (Michel Noblecourt, Le big bang du syndicalisme international, Le Monde, 26/7 2004). Jag fick mig ett gott skratt. Ja, jag tyckte artikeln var rätt rolig, om man gillar den sortens humor.

John Evans, generalsekreterare i OECD:s fackliga rådgivande kommitté (TUAC), verkar ha blivit förbannad när Bush inte tog emot honom på G8-toppmötet på Sea Island. Det väcker en del frågor. Den första är varför John Evans överhuvudtaget ville träffa Bush. På något sätt hänger det väl ihop med den i “den globala fackliga familjen” spridda uppfattningen att lobbyarbete riktat mot våra politiska meningsmotståndare kan få positiva resultat – en övertygelse som ter sig alltmer bisarr eftersom det i årtionden stått klart att detta är slöseri med tid.För det andra måste man fråga sig varför Bush skulle vilja träffa John Evans. Bush är en upptagen person, speciellt i dagsläget när valkampanjen inte ens tillåter att han sover ut ordentligt efter maten, så eventuella audienser beviljas utifrån intresse. Vad har Bush för intresses av att träffa John Evans? Det är inte uppenbart vad Bush skulle ha för nytta av att träffa honom. Bush flörtar inte med facket, bara ett par amerikanska fackförbund, själva fackföreningsrörelsen försöker han krossa. Vad trodde Evans att han hade att komma med? Han har ju ingenting. Lika svårt är det att förstå vad Bush riskerade genom att inte träffa John Evans. Den internationella fackföreningsrörelsens globala bannstråle? Kom igen. Vad kan Evans hota Bush med? Inget. Så vad är grejen? Ingen grej, inget möte.

För det tredje: varför måste John Evans bli förbannad? För att Bush inte hycklade? För att han inte formellt erkändes för mer än han är? För att man kom på honom med att försöka leka med de alltför stora pojkarna?

Noblecourt berättar att John Evans efter att ha nobbats av Bush – eller snarare av hans adjuntanter – gick vidare och träffade Kerry och Clinton. Det måste ha fått Bush att darra av skräck.

Och därmed har vi kommit till artikelns kärna som är de pågående samtalen mellan FFI och AVG om ett samgående, eller snarare – det gemensamma inrättandet av en ny International till slutet av 2006.

Eftersom ingen idag bryr sig om vare sig FFI eller AVG är tanken att FFI och AVG genom att snickra ihop en ny International och svepa med sig andra internationella och nationella organisationer i förbifarten skulle förvandlas till en kraft att räkna med. Också för Bush.

Det är ett märkligt antagande. Styrka skapas inte genom att lägga ihop i sig kraftlösa paraplyorganisationer. Siffror är meningslösa om det saknas politisk tanke och vilja. Organisationer omsätter siffror i handling och styrka. Om organisationerna inte fungerar händer ingenting. Flertalet av FFI:s 151 miljoner medlemmar och AVG:s huvudsakligen fiktiva 26 miljoner medlemmar vet inte ens om att de här organisationerna existerar. I ett politiskt vakuum är 151 gånger noll lika med noll, 26 gånger noll lika med noll, noll plus noll lika med noll.

En förnyelse av fackföreningsrörelsen måste komma från medlemmarna. Den förutsätter mobilisering och medverkan av medlemmarna. Styrka skapas i den kamp som möjliggörs av mobiliseringen och medverkan, och nya organisationer som uttrycker ny styrka är kampens resultat. För att mobilisera medlemmarna behöver man en vision och ett mål.

Har FFI gått i spetsen för någon viktig kamp på senare tid? Nej. Har AVG gjort det? Nej. Har EFS? Nej. (Tragedin på Renault Vilvoorde och EU-toppmötenas tomma gester gör vi bäst i att glömma.) Har de här organisationerna någonsin varit en nagel i ögat på samhällets maktstrukturer? Nej.

Vad det handlar om är inte ett medlemsdrivet svar på kriget mot arbetarrörelsen och vänstern – vilket faktiskt skulle kunna vara ett tecken på arbetarrörelsens förnyelse – utan någonting helt annat. Det är en ovanifrån påförd byråkratisk åtgärd som handlar om organisation och rutin, inte om vision och mål, samhällsförhållanden eller social kamp.

Det är inte bara det att medlemmarna inte mobiliseras: de ska inte veta något heller. Fantastiskt nog är det meningen att hela åtgärden ska vara hemlig: Noblecourt berättar att ledarna för FFI och AVG träffats “i största hemlighet” de sista månaderna och “diskret” diskuterat sitt ärende på sidomöten vid internationella arbetskonferensen. Det är för löjligt. Vi förmodas vara en demokratisk rörelses. Varför detta hemlighetsmakeri? Vem är det som ska föras bakom ljuset? Är det en sammansvärjning? De som motsätter sig tanken vet det ju redan i alla fall, så vad är meningen? Om det yttersta målet var fackföreningsrörelsens förnyelse skulle väl diskussionen vara vidöppen, omfattande, intensiv och offentlig på alla hemsidor?

Noblecourt berättar att arkitekten bakom åtgärden är förre generalsekreteraren i EFS Emilio Gabaglio. Det säger en hel del.

Gabaglio är en auktoritär centralist och Noblecourt berättar också att den nya Internationalen troligen kommer att likna “ett globalt EFS” – förmodligen utan att EU-kommissionen står för kalaset. Det kan man knappast kalla en fackföreningsrörelsens “Big Bang”. Snarare är det ett skyddsrum för panikslagna byråkrater.

Intressant nog – men föga förvånande – har tanken på att svepa upp de globala fackliga federationerna i den nya organisationen dykt upp igen i samband med samtalen om “Big Bang” (ryktas det genom läckor från alla hemliga diskussioner). Vi minns ju alla var den tanken ursprungligen kommer ifrån: från FVF, den största auktoritära centralist som någonsin funnits. Tack och lov gick det inte då, och det kommer inte att gå nu heller. Inte för att så många globala fackliga federationer idag går i spetsen för viktiga strider (det är en annan historia), men de livstecken den internationella fackföreningsrörelsen ännu visar hittar man just där. Att inordna dem i en centraliserad organisation som inte har förmåga att få saker till stånd utan tvärtom bara kan resa hinder i vägen vore liktydigt med att förlama de sista av den internationella fackföreningsrörelsens organisationer som fortfarande kan göra något för medlemmarna. Titta bara på europafacken.

Noblecourt berättar slutligen att de flesta detaljerna i den storslagna planen ännu inte har fastställts (det kommer väl att ske i hemliga samtal). Det är mycket prat om process och organisation, men han nämner också gemensamma krav och eventuella “samhällsförändringar” genom facklig handling. Han frågar till sist om den nya Internationalen “öppet kommer att bekänna sig som reformistisk.” Det är verkligen naivt. Det var länge sedan det handlade om “reform eller revolution”, idag handlar det om “reform eller underkastelse”. En allvarligt syftande reformistisk fackföreningsinternational skulle vara en rejäl utmaning från vänster.

Man har svårt att tro att alla de här samtalen äger rum samtidigt som den viktigaste mobiliseringen av sociala rörelser sedan andra världskrigets slut. Lever vi i en byråkratisk bubbla, onåbara för det som händer runtomkring oss? Våra medlemmar gör det i alla fall inte – det har de inte råd med.

De sociala rörelserna säger: “en annan värld är möjlig.” Det brukade vi också säga, och vi hade till och med en del bra idéer om hur den andra världen kunde se ut. Om vi någonsin ska förnya den internationella fackföreningsrörelsen med en Big Bang måste vi börja ägna oss åt väsentligheter igen, återerövra vår ursprungsvision och ställa in siktet på grundläggande samhällsförändring.

Utgångspunkten måste vara ett ifrågasättande av systemets legitimitet. Vi måste formulera normer utifrån våra egna värderingar och tydligt säga att det enda legitima syftet för varje slags samhällsorganisation – oavsett om den är lokal eller global – eller varje företag, eller varje mellanstatlig eller ekonomisk organisation, eller ett ekonomiskt system, är att tjäna människors välfärd: att tillgodose grundläggande behov, och de inskränker sig inte enbart till mat, tak över huvudet och kläder utan gäller också rättvisa, jämlikhet, frihet, tillgång till kultur och utbildning, rättssäkerhet. Det finns ingen andra gundval för legitimitet.

De här värderingarna och grundprinciperna bildar tillsammans ett radikalt demokratiskt program som är diametralt motsatt den förhärskande nyliberalismen, och de bör läggas till grund för ett minimiprogram som arbetarrörelsen ska försvara på samtliga nivåer med alla tillgängliga medel.

Det leder vidare till maktfrågan. Vad våra ledare måste fråga sig på sina hemliga rådsmöten är följande: Har vi verkliga fiender, eller har vi det inte? Om vi har det: vilka är de? Är vi indragna i en global maktkamp eller inte? Är nederlag en möjlighet? Vad måste vi göra för att segra?

En fackföreningsinternational värd namnet skulle omfördela sina resurser bort från sterila “dialoger” med de institutioner och transnationella företagsjättar som tar livet av oss; den skulle storsatsa på att organisera fackligt i de övergångsländer dit de utländska direktinvesteringarna söker sig, att återuppbygga rörelsen där; den skulle sätta fackliga rättigheter i Kina överst på sin dagordning; den skulle ge fullt politiskt och ekonomiskt stöd till de globala fackföreningsfederationer som tar upp striden med de transnationella jättarna; den skulle skaffa sig bundsförvanter i arbetarrörelsen inom den informella ekonomin och andra sociala rörelser istället för att hålla dem på armlängds avstånd; den skulle förklara krig mot regeringar som angriper den sociala välfärden och arbetarnas rättigheter, oavsett politisk kulör; den skulle göra allt detta offentligt och utan att be om ursäkt, genom att ge så vid spridning åt frågorna som möjligt för att hålla medlemmarna informerade och engagerade och för att skapa politiskt stöd. Om FFI gjort detta de senaste åren skulle man inte nu behöva oroa sig för ett samgående med andra.

En fackföreningsinternational värd namnet skulle hävda följande: Vi företräder världens arbetarklass, vi företräder merparten av jordens befolkning, och vi slåss för att ändra samhällsordningen och det ekonomiska systemet så att världen ska bli en plats där människor kan leva. Är det för radikalt? Vad är alternativet?

Det finns naturligtvis alltid ett alternativ. I det här fallet är det att rörelsen fortsätter förfalla. Det innebär att vi godtar den lägre ambitionsnivåns nedåtriktade spiral, en sämre kapacitet att ge medlemmarna något, och minskat stöd från medlemmarna, fler samgåenden enbart för att skära ner kostnaderna, än mer försämrad slagkraft, styrka och auktoritet. Att möblera om kraftlösa organisationsstrukturer löser inte problemen. Istället för större enhet får vi större splittring. En del organisationer kommer att kollapsa, andra fortsätter slåss, några överlever som tomma skal och visas upp på WEF – om de alls bjuds in.

Så ser slutet ut för den rörelse vi känner. Den tar slut inte med en smäll, utan med gnäll. Sedan får vi vänta i tio-tjugo år tills en ny rörelse tar form. Om vi får en andra chans.